ordning

"begå livet av sig" - Jättekul ju!

Ja, detta med att prata som en inföding... jag blir smått rabiat när det börjar diskuteras språktester och språkkrav för invandrare och det beror förstås mycket på hur det ser ut i min egen familj.

Min mamma bodde först i Finland i typ 25 år, sen Sverige + övriga europeiska länder och så en sväng i USA i 13-14 år. Nu är hon tillbaka i Sverige igen.
Vad har hon för språk tror ni? Hon har tre "huvudspråk", varav hon inte behärskar något perfekt. Hon bryter och blandar uttryck hej vilt, och uttalet ska vi inte tala om! Hon måste upprepa sig och bokstavera jämt.
Försök säga ordet pub när dina p:n och b:n låter lika.

Jag skulle bli galen om folk var dag skrattade åt det jag sa.

Själv lärde jag mej svenska tack vare tv, eftersom vi bodde på landsbygden. Att gå ut och integrera med bönderna som bodde kilometervis bort... ja, ni fattar. När jag började på dagis fick jag en bästis som bodde en knapp mil bort. (Att prata timvis i telefon sågs inte med blida ögon.)

Mina yngre syrror då? Jo mittensyrran är "svensk" så det förslår, och enligt mej har hon det mest bisarra ordförråd tänkbara. Hon använder ord och termer ganska konsekvent. Tyvärr inte på ett sånt sätt som känns logiskt för nån annan. (Jag skäms ögonen ur mej när hon pratar. Hemskt, men sant. I sin ungdom brukade hon säga sånt som att "han var så jävla föga".)

Yngsta syrran bor i USA och med tanke på att hon bara var 13 när hela familjen flyttade dit 1989 så är det underligt att hon pratar så man förstår! Och det beror på att vi svenskar som flyttade dit naturligtvis gärna umgås och tipsade varann om hur det nya landet egentligen funkar. Behovet av att umgås med folk från sin egen kultur blev enormt! Vi pratade massor om vi och dem. Vad vi kunde och absolut inte ville ta till oss. (Välkommen till ert nya hem! Börja gå regelbundet i kyrkan, vilken spelar ingen roll. Ni barn kan förbereda er på att bli kallade horor och kommunister i skolan.)

Nu börjar det bli en hel uppsats av det här och jag har glömt vad det var jag ville få sagt.
Jo, kanske nåt om att språk inte är en självklar förmåga hos alla. Som att inte alla kan sjunga eller räkna så kan en del människor verkligen inte göra sig förstådda, utan att för den skull vara dumma i hövve. Vissa människor kanske inte har tal som förstaspråk ens?

på tal om att tala obegripligt säger min sistfödda ganska ofta till mig när jag ska ringa eller svara i telefon Tala så de förstår nu mamma, snälla! hon tycker jag pratar i konstiga vändningar o använder ord som inte blir förstådda.

så ung och så insiktsfull! allvarligt talat är det skittrist att inte bli förstådd av svenskar när man talar svenska, men det ligger väl på ett annat plan än det rent lingvistiska antar jag.

tack för inlägg, boss, det är trist när det stagnerar här...

Håller med dig, Vajlan, vi måste skriva mer här. Bara inte nu ikväll, orkar knappt tänka.

ordning wrote: ... det mest bisarra ordförråd tänkbara.

Jag kan inte säga var det sista ordet ska placeras i den meningen, men tror det är en anglicism att sätta det där. Det kanske inte ens kan vara med?

Hoppla! Ja det är inte alls omöjligt, jag är ganska anglicistiskt uppbyggd rent språkligt och jag vet inte vilken djärv dårskap som fick mej att dra igång ordning. Jo, behovet av att ha nån att ställa mina frågor till.

Jag skulle nog ha bytt plats på ordförråd och tänkbara, tror jag. Eller kanske bisarrt tänkbara, eftersom det är de två orden som beskriver ordförrådet?