ordning

Så stavas det: östgötska.

Men uttalet är mer: öschöttska. Eller nja ... andra ljudet är nog inte riktigt så heller.

Sch som i brosch är det ju inte, det blir för mycket "tj"-läte i det.
Snarare är det som en tonlös harkling utan smatter. Ett h uttalat med en öppen mun.
Eller ett ö utan ton, med bara luft. Fast med lite mer tryck i.

Förslag?

Jag uttalar det precis som i sju sjösjuka sjömän. Fast jag är inte östgöte...östgöta?

Själv har jag haft lite problem med det där i min barndom, för jag hade en klasskompis som bodde på Östgötavägen, och jag visste ju att det hette öschötta, men nu ligger ju den här aktuella vägen i en förort utanför Stockholm, och här skulle vi ju egentligen säga ust-jötavegen (nåja, e:et i vägen är kanske lite omodernt, men ändå), så det var en traumatisk barndom där i några år...

Sj-ljuden varierar ju ganska mycket människor emellan, men jag har i alla fall samma sj-ljud i östgötska/östgöte som i sjö. Och det är väl också vad man förväntar sig språkhistoriskt sett: -t- försvinner i konsonantgruppen -stg-, -g- blir -j- före -ö- (som i göra) och -sj- blir ett sj-ljud.

Samma utveckling som i gästgivare (om nu någon använder det ordet nu för tiden och dessutom uttalar det gäschivare).