ordning

När jag kom till Norrland för 25 år sen kom jag i kontakt med svenskans motsvarighet till engelskans put och franskans mettre: he.

Några år senare såg jag ett Staffan&Bengt-program där de experimenterar och förklarar. Då slog det mig att de friskt använde he även om jag inte mindes att jag lade märke till det när jag var sörlänning.

Ibland kan det nog vara bra att beskriva att man ställde boken, inte lade den på ett visst ställe, men oftast räcker det ju med att man hedde boken där.

Utöka he-området till hela Sverige!


Och frågan är: har inte he funnits i svenskan tidigare, men blivit undanträngt? För talesättet "som man är klädd blir man hedd" (som jag aldrig sett skrivet och därför stavar som jag själv tycker ) finns ju i svenskan, och är det inte samma he som ligger till grund?

Var i Norrland? Här (Luleå) säger folk "sätta" om allt. "Sätt nycklarna på bordet."

Då var det Västerbotten (Umeå) men jag tror folk her i Ångermanland också. Nog her man väl i Luleå, gör man inte?!

Eller så är det en dåligt utförd försvenskning i skolan:
Fröken: "Det heter inte he, det heter sätta." (Och det stämde ju i precis det avseendet. Men inte i nästa. Fast då var hon bara nöjd med att de inte sa he.)

Hehe! Jag har aldrig hört någon he nåt här. Jag får väl undersöka saken.

Jag har norrbottniska vänner som ensvisas med att "föra" saker överallt. "För du hit tallrikarna?" t ex. Låter märkligt högtidligt i mina öron.

(Och hej förresten, jag är ny här. )

Hej och Välkommen, Mimosa!
Förandet var nytt för mej! Kul ny lärdom.

Hej mimosa!

Norrbotten har jag inte så stor kontakt med, men det här att västerbottningarna skulle "fara" överallt var jag förvånad över.

T ex for de på affärn - tvärs över gatan!
Söderut går det ju åt att blanda in miltals med avstånd för att fara någonstans. Fara/resa/åka.

Men kanske att uttryckssättet hänger kvar sen det var så långt mellan sakerna. *duckar*

Visst her man saker i Västerbotten (tillbringade barndomens somrar mellan Ume och Skellefte), Ibland skulle jag nog vilja skriva det med ä istället. - Hä den där, Hä på spisen...


Varför stavas förresten Ume, Skellefte, Lule och Pite med å på slutet? Fråga lokalbefolkningen vad deras stad heter. Inte slutar det med -å iallafall

Har det inte samma koppling som diskussionen om Jesus i en annan del av forumet? Stället heter egentligen Skelleft, men för massor av år sedan tog man den intilliggande ån i besittning och kallade den för Skellefte å och i samband med att byn och vattendraget växte ihop så glömde man också bort mellanslaget - vilket dagens ungdomar och andra försöker kompensera genom att sätta in mellanslag i en massa sammansatta ord.

Det är i alla fall min teori.

Jag är också övertygad om att å-et i ortsnamnen egentligen betecknar vattendraget.

Fast alla fyra orter jag räknade upp ligger vid älvar: Ume älv, Skellefte älv, Lule älv och Pite älv. Älvnamnen saknar faktiskt ä:et som finns i ortsnamnet!

Det är precis det jag menar: Ume å kan lätt tolkas som en variant av Ume älv. Skellefte å blir Skellefte älv osv...
Att vattendraget sen kallas älv när det har uppnått en viss storlek är nog av mindre språklig betydelse i det här fallet.

De kanske bara var åar när orterna fick sina namn? Vattendrag har en tendens attt ändra storlek - plus att myndigheter har en tendens att ändra riktlinjer, och kanske har Lantmäteriet, eller vilka det nu är som bestämmer sånt, kommit fram till att en älv har andra mått än de hade på den tiden. Fast man får ju se fördelen i det, i så fall, för hur kul vore det att säga att man ska till Luleä, liksom?

Ja, eller hur dumt skulle det låta om man sa att man ska till Umeälv när det är staden man tänker besöka.

Lars-Erik Edlund berättade i tidningen härförleden att "ändelserna -et och -åt betyder äga. Sollefteå betyder därför ungefär den soliga ägan, men stavningen har förändrats med tiden."

Månne det är samma -å som i Umeå etc?