ordning

Jag fascineras/förfäras (välj själva, även om det senare låter lite som en gammal dam som sätter händerna på kinderna) över det omfattande användandet av ordet vart. Jag må vara smalsint (nu finns det ett sånt ord, också), men jag tycker att vart bara betyder riktning. Vart ska du åka?

Men det används ofta även som beskrivning av förändring. Jag vart ledsen.

Varför det!?

Hur kommer detta sig? Är det bara en språklig släppja som yttrar sig i att man gett ett ord man redan kan en ytterligare betydelse istället för att lära sig en nytt ord (bli), eller är det dialektalt, eller hur ligger det till?

Sen ska jag inte ens ge mig in på att raljera över alla grottmänniskor som säger vart när de menar var, för det slutar bara med att jag kräks på katten som ligger här på andra sidan tangentbordet... Och han har så tjock päls så det skulle bli skitjobbigt att tvätta bort.

jag har sett vart istället för var i allehanda texter författade av såna man innerligt hoppas INTE är grottmänniskor, eftersom de har en plats i ens barns liv. förfäras dock också.

"Så det hände, så det vart, så det blev, så det bidde."

En minst 25 år gammal ramsa från mins scouttid.
Det är i varje fall inget nytt fenomen, det var det jag ville ha sagt.

Däremot kanske dialektalt? (Östgötska enligt min teori.)


I Norrland säger vi varsch om både var och vart (fast inte om blev).

Jag insåg i går efter mitt inlägg att jag hade glömt att vart faktiskt dessutom används som ersättning för varit. Jag har vart på toa nu.

Är kanske svenskan på väg att förvandlas till vartska?

fast "jag har vart på toa" är ju bara en uttalsmodifiering, som ... vad ska jag ta för exempel att jämföra med... äh, jag kommer inte på nåt annat än "embil" för "en bil".. fast där är det rent fysiskt betingat..

"huvet" för "huvudet" är ett bättre exempel, eller "mänska" för "människa". det säger jag så pass frekvent att jag t o m skriver det! inte i officiell text så klart, men i dagbok på nätet t ex.

Men det ser ändå förjäkligt ut. Usch och fy! Nä, vi måste nog införa spöstraff på språkfel redan i mellanstadiet, så folk lär sig...

TalkBack wrote:Jag vart ledsen.

Är det bara en språklig släppja som yttrar sig i att man gett ett ord man redan kan en ytterligare betydelse istället för att lära sig en nytt ord (bli), eller är det dialektalt, eller hur ligger det till?

Vart är den normala preteritumformen av varda. Anledningarna till att man säger så är att man gjort så i svenskan åtminstone sedan vikingatiden (det finns flera runstenar med belägg) och att det tyska lånordet blev ännu inte helt slagit ut vart.

Jag är nog knäpp. Men av senaste inlägget fick jag lyckorysningar.

Vart från varda som är från vikingatiden och ännu inte utslaget av tyskans blev.

Sånt som man bara går och säger lite slarvigt så där 'vart än det ena', 'vart än det andra' är urgammalt. Inte slarvigt - antikt.

Mmmmmm. ...

precis NU var det en trailer för ett program på tv4. där sa rösten bla bla men vet inte VART i världen han eller hon befinner sig.

sa jag gaaaah? ja, gaaaaaah!